om dagarna hålls det käft men om nätterna gnälls käften ur led och ja, det ÄR lite synd om mig

jag tror allting hade varit så mycket roligare om jag inte haft någon press på mig. om det liksom bara var en intressant erfarenhet och inget jätteseriöst. då hade jag slappnat av mer och bjudit på mig själv. istället är jag jämt på helspänn och rädd för att göra fel, för så fort jag gör fel, typ stå konstigt eller le för lite eller inte vinkla på huvudet etc, så påpekas det mycket bestämt att "gör om, gör rätt och TÄNK på det till nästa gång" från alla håll och kanter. ingenting blir riktigt bra, ingen är riktigt nöjd och det känns som att alla undrar varför jag aldrig riktigt blir den de vill att jag ska vara medan jag sitter här uppe på mitt rum och undrar varför ingen bara kan FATTA att det är för att jag inte är och aldrig kommer bli den personen. men nej, de är antingen så uppe i sina fantastiföreställningar om både det ena och det andra att de helt enkelt inte märker eller i total förnekelse. känns som att alla har glömt bort att det är mitt liv de leker med och liksom kanaliserar alla deras förlorade drömmar om framgång på mig utan att bry sig om vad JAG tycker om den saken. schysst. vill bara att allt ska vara över så jag kan vara mig själv igen och må bra och vara glad på heltid istället för kvartfart.