och när vi inte åt dansade vi runt i rummet med våra fina mössor

apropå det här med att jag eventuellt kan komma att dela rum med en cruella deville in disguise och inte är så jättepepp inför detta vill jag passa på att minnas min tid i chiang mai med min awesome roomie gina (tävlande numero tres). jag vet inte vem det var som satte oss tillsammans, men när jag får reda på det ska jag kyssa den personens fötter. varför? well, first thing first. vi är båda uppvuxna européer och har därför en lite mer avslappnad attityd till, ja, det mesta som man bland thailändare måste gå som katten kring het gröt runt. allting är så himla propert och artigt och det driver en lätt till vansinne. därför var det skönt att vi, när dörren till vårt rum stängdes, bara kunde släppa allt och vara odrägliga, frispråkiga och allmänt who-gives-a-shit och veta att den andra var cool med detta. gå runt i rummet iförd enbart trosor? inga problem. plötsligt förkunna att man är kåt och behöver ligga? mutual high five. tro mig, med de andra hade detta varit ett big no-no. jag menar, de skriker typ till om man råkar flasha sitt bröst. för det andra hade hon en sån himla fin mi casa es su casa-attityd och lånade ut allt hon hade att erbjuda (och hon hade MYCKET, men jag lånade bara hennes ansiktsscrub eftersom jag glömt min egna). för det tredje, och kanske det jag uppskattade allra mest, hade hon samma aptit och matvanor som mig. inget snack om viktnedgång och healthy snacks här inte. vi fyllde vår frys med glass, vår kyl med choklad och saft och juice och yoghurt, vårt skafferi med bröd och kakor och chips och thailändska fisksnacks och på en kväll lyckades vi tömma nästan allt medan vi kollade på TV och var tvungna att köra en repris dagen efter. yep, de var mina tre tjockaste kvällar hittills and i loved 'em. det var väl också det som var anledningen till varför folk började uppmärksamma min vikt, men ska man leva kan man lika gärna leva gott. sen var hon bara allmänt härlig och rolig och liksom bra. det tycker vi om.

ah, just det. första kvällen jag, gina och deedee (tävlande nummer två) ville till 7-eleven blev vi stoppade med ett "det är för farligt för er att gå dit ensamma nu på kvällen, ni får vänta tills imorgon" och hade svårt att smälta faktumet att vi blivit FÖRBJUDNA att gå till friggin' 7-eleven som låg typ två minuter längre ner på gatan. eeeh, what the fudge? hur farligt kan det egentligen vara att gå till affären och köpa onyttigheter när man bara har på sig sina vanliga kläder och inget MTW'09-trams. bah, humbug! istället satte vi oss och tjurade på hotellets café med varsin cheesecake och hann inte ens ta två tuggor innan vi blev störda av ett par journalister som ställde frågor likt maskingevär. vissa var rätt neutrala, en del var stora och seriösa och andra var av let's-get-some-dirt-on-this-girl-stuket (blev nästan förolämpad av att de trodde att de skulle få mig att ramla i fällan. kom igen liksom, i may be naïve but i'm not stupid). hann inte ens avsluta vår fika innan vi var tvugna att gå för att inte bli försenade till middagen (vilket vi blev ändå) och efteråt gick jag och gina tillbaka till caféet för att köpa bröd och kakor och lyckades på så vis överleva kvällen. men alltså, den här livsstilen: kändisskap, hur litet eller stort det än är, är så sjukt överskattat. anonymitet ftw (börjar tappa svenskan á la victoria silverstedt och vet inte om anonymitet är ett korrekt ord då det låter skumt).