mycket av vår tid om dagarna går åt till att ta oss från punkt A till D med mellanlandningar på B och C. och det är inga korta sträckor vi snackar om här inte, nejnej. vi åker hit och dit över hela stan, fram och tillbaka över broar och mellan gränder och genom trafik med en poliseskort framför oss.
yes, vi har poliseskort.
jag kan inte sluta prata om detta eftersom det är något av det mest surrealistiska jag varit med om. jag menar, VIKTIGA personer har poliseskorter som vakar över deras varenda steg (eller ja, alla andras potentiella steg till ohyss). JAG däremot är varken viktig eller superkänd med en massa creepy stalkers som typ samlar på ens gamla halvuppätna ostmackor (jag hade inte kunnat samla på mat utan att äta upp det även om det var gammalt och nästan oätligt. alltså, seriöst, slaskhink fo' sho. för att inte tala om när jag åt de där flugorna och larverna i chiang mai. not that great. hade det inte varit för att jag var omringad av alla i TEAM MTW'09 hade jag stått lutad mot bussdörren och spottat som en lama resten av resan istället för att svälja och tänka happy timon and pumba thoughts *lejonkungen ftw*. okej, jag är off topic, getting back on track). jag är bara jag. men så fort min nummerbricka åker på handleden och den där tygremsan hängs över axeln blir jag plötsligt en av 25 personer som behöver skydd i form av ett antal poliser. sjukt! det är som om jag är clark kent som när jag springer in i en telefonkiosk och byter om förvandlas till stålmannen. fast inte alls så överhuvudtaget. hur som helst, mycket ovant att ha poliseskort men det har sina fördelar. till exempel går det betydligt fortare att ta sig fram i bangkoktrafiken när polisbilen slagit på rödljusen och kör mot rött och alla andra bilar flyttar på sig per automatik i vägbanorna (våga göra annat liksom). mycket smidigt. rekommenderas starkt till de som inte gillar att sitta fast i trafiken.
smidiga poliseskorter till trots tar det ändå tid att ta sig från ena stället till det andra. ibland har vi tur och åker bara en kortare sträcka, men ibland känns det som en evighet innan någon ens säger att vi kommit halvvägs. oavsett längden på sträckan vi åker passar alla på att göra en sak vi annars inte har mycket tid till när vi har satt oss tillrätta på våra sittplatser: sova. seriöst, uppe i chiang mai hann det knappt gå en minut efter att bussen börjat köra innan jag somnade och de få gånger jag vaknade till (en gång för att jag hörde att en av kameramännen tog kort på mig medan jag satt där med halvöppen mun och drömde mig bort. sneaky!) såg jag hur alla andra tjejer följde samma exempel. can't say i blame 'em. det verkar kanske inte så jobbigt att åka runt och hälsa på i skolor och tempel, bli fotad och filmad och intervjuad och allt det där. jag menar, det är inte direkt ett tolvtimmarspass som kräver mycket fysisk uthållighet eller tankekraft (alltså, okej, det kräver ju givetvis lite). men tro mig, det ÄR jobbigt och när man äntligen får sätta sig ner och slappna av efter att ha gått runt i högklackat hela dagen med ett påklistrat leende över fejset känner man hur tröttheten väller in som en tsunami och liksom dränker en i sömn och man (jag) är helt lyrisk över att få sova en stund, även om det bara är i tio minuter.
en annan sak man kan sysselsätta sig med om man inte lyckas somna är att fundera och tänka. det har jag gjort mycket av de senaste resorna. jag har till exempel suttit och funderat över hur ont det hade gjort om jag körde in den där sylvassa cocktailpinnen i ögat, alltså, verkligen tryckte in den så den typ försvann in i ögat, eller om den under en kraftig inbromsning råkade tryckas in i och genom mitt tandkött och typ rev upp längs med tandraden. jag har även funderat på vem som skulle skjutas först om det helt plötsligt dök upp en person med pistol på inspelningarna som ogillar skönhetstävlingar (jag gissade på att jag skulle bli den sjunde att skjutas. jag grundade detta på absolut ingenting mer än att jag gillar siffran sju) och om de där larverna och flugorna jag åt i chiang mai faktiskt levde och nu fortplantar sig i min kropp och typ skapar sin egna community. sen har det fantiserats en hel del om fysisk närhet eftersom det är en bristvara i mitt liv just nu, men det tänker jag inte gå vidare in på eftersom de... ja. nä. glöm det. dock har ett par av tjejerna erbjudit sig att ta med mig ut och introducera mig för deras "handsome and REALLY good-looking friends, no, seriously, they're good-looking even for western standards". så sött! *varm om hjärtat* har dock ingen aning om vad western standards är. behöver upplysning.
eh, ja. just det. var var jag? jo. vi spenderar mycket tid i bil och buss och att ta oss från det ena stället till det andra. det är väldigt tradigt, men man vänjer sig efter ett tag. som med allt annat. dessutom har jag upptäckt något jag tycker om oväntat mycket: att lyssna på musik medan vår chaufför kör som en biltjuv genom stan på kvällarna. vet inte varför, men kombinationen av fart, fina toner och neonljus/gatlampor gör mig väldigt zen. me likez.
also, låtar jag har knarkat senaste tiden:
mixtape - butch walker
lisztomania - phoenix
our swords - band of horses
two days in february - goo goo dolls
paint the silence - south
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar