spegel, spegel på väggen där, säg vem som utan att anstränga sig snyggast i landet är

bästa ego-boosten just nu är att jag lyckades komma till topp tio UTAN några som helst behandlingar innan. that's right. medan alla andra drog nytta av de gratiskuponger vi fick på slimming centers och ansiktskliniker and whatnot satt jag hemma och åt kakor. roliga är dock att när jag frågade en del av tjejerna om de hade gjort några behandlingar svarade de flesta "nä, inte än, vi har inte haft tid" men så gick jag till kliniken både i fredags och idag och fick minsann höra att de inte bara hade varit stammisar veckan innan finalen utan köpt till extragrejer. suckerz. i got where i got all natural! well, sort of anyway.

bara lite kort om nummer tio

eh, just det. borde kanske avverka historien om min rumskompis först. min rumskompis var sjuk/nervig/in-desperate-need-to-loose-weight-humör under två dagar och spenderade dessa med att spy inne i badrummet medan jag gick runt i rummet och agerade the considerate friend och tog hand om henne så gott jag kunde istället för att springa över till gina och deedee i rummet mitt emot och koppla av á la western style (dvs. sitta halvnakna i skräddarställning och äta fettogrejer utan att bry sig nämnvärt om vad någon annan tycker då no one else really doesn't care och bara vara allmänt odrägliga). jag kan tycka att jag förtjänar ett pris för den uppoffringen -- något i stil med tävlingens finaste medmänniska -- men ibland får man vara en hero in disguise och vara bra i smyg. *självdistans = noll*

vet egentligen inte varför jag berättade det först, men man måste ju börja någonstans och det var det första jag kom att tänka på (haha, fail att mitt första minne jag kan komma på med henne är att hon mår illa i badrummet). dessutom tog jag hand om henne en annan gång när hon grät efter att ha pratat i telefon med vem-det-nu-var-som-fick-henne-att-gråta. haha, sjukt kul att jag typ sa "om du vill prata om det så finns jag här" och sen insåg hur fail det var att säga så då jag visserligen fanns där men uppenbarligen skulle ha stora problem med att fatta hela situationen pga my limited thai. hon måste tyckt jag var bra fånig och gjorde helt rätt i att ringa sin kompis istället.

annars var min rumskompis, som jag redan berättat, väldigt blyg, men visst pratade vi en del ändå. lite illa iofs att majoriteten av alla samtal startades av den som kan minst thai, men hon tycktes inte bry sig om mina felsägningar och jag brydde mig då sannerligen inte eftersom människor borde fatta vad jag menar ändå när jag dessutom maxar kroppsspråket och grimaser. also, jag hade sjukt svårt att komma ihåg det exakta uttalet på hennes namn. jag skäms typ för det, men det ÄR faktiskt inte lätt när en liten ton kan göra så mycket i det här språket.

ja, just det ja, min rumskompis var lebb, något jag fick reda på andra dagen när jag frågade om hon hade pojkvän. kan påpeka att jag innan jag fick reda på detta gick omkring halvnaken i trosor varje chans jag fick så fort jag kom upp på rummet. jag menar, vad tusan, jag var en obekväm douche på höga klackar större delen av dagarna. something's gotta fuckin' give. sen langade hon infon om att hon hade flickvän över en fruktmåltid på rummet och jag kom ihåg att jag sa något i stil med "ah, okej, kul" och sen "eh, men det är väl fortfarande okej att jag går omkring så här, va?" och fick ett "ja, ja, inga problem" och kände mig återigen go och glad som kexchoklad och fortsatte strutta runt i barely nothing tills vi (eller ja, jag, för hon gick tidigare än mig) checkade ut. dessutom påpekade hon en gång att jag hade fina bröst. jag blev mycket glad.

hold your horses!

jag kom inte längre än till topp tio (sjunde plats faktiskt om man ska vara mer exakt vilket man ska vara då man råkar veta) och jag är inte det minsta ledsen för det. tvärtom. mitt hjärta var helt lyrisk efter att de ropade upp nummer tjugo som den sista bland topp fem. "freedom at last!" tänkte jag och ville göra high-five med alla som kom i min väg. tror säkert några undrade vad tusan jag gick på där jag skuttade runt och skrattade och log á la joker. å andra sidan var det nog en uppiggande syn jämfört med alla som satt och bölade på golvet. oh lord.

och nu är allt över. i veckan ska jag tillbaka till maleenont en sista gång för att casha in mina välförtjänta top ten reward money (15,000 baht *kaaa-ching* dock inte lika impressive när man gör om det till svensk valuta, but still) och prata om lite ditten och datten.

MEN! hold your horses, som sagt, för även om allt är slut har jag fortfarande en massa att berätta. en hel veckas händelser, typ. men det tar jag vid ett annat tillfälle. börja från scratch, ni vet.

känner att det kan behövas lite konversationskort i rum 810

har ett par minuter till övers innan jag måste ner och lära mig sminka mig, fixa håret och gå (tycker jag går helt okej. i mean, i've only been doing this shit for like twentysomething friggin' years) och vill bara hinna säga att jag SJÄLVKLART delar rum med den blygaste tjejen i hela tävlingen som jag inte ens har pratat med under de här veckorna. what gives? å anra sidan är hon jättesnäll (naturligtvis -- vem har hört talas om en blyg, elak tjej?) men inte den bästa konversationspartnern, så jag springer över till mina importvänner då och då för att få lite (i.e. mycket) stimulans.

we take it... and we go

btw, jag och mina polerz har gjort upp en fin liten överenskommelse om att vi ska göra den här veckan så bra som möjligt. den lär vara sjukt intense och vi lär bli sjukt nerviga efter ett tag. så vi diskuterade och kom fram till en lösning som skulle göra oss lite lugnare, lite gladare.

tänk harold and kumar goes to white castle fast i skönhetstävlingsmiljö på sofitel i bangkok and you've got it.

internetabstinens kan ibland orsaka nattbabbel

jag var utan internet i två dagar innan jag slutligen fick nog, gick till DTAC och sa åt dem att "för fan, ge mig er sjuk långsamma uppkoppling nu eller känn min vrede!" och på två röda fixades allt. tack DTAC för ert fina samarbete, även om uppkopplingen suger. jag menar, let's face it, 460 kbps är inget som får det att pirra till i maggropen direkt. men jag nöjer mig med det tills vidare. who needs magpirr anyway?

hur som helst. i onsdagskväll ringde de upp mig och sexton av de andra tjejerna för att meddela oss om att vi skulle infinna oss @ maleenont tower klockan sju följande morgon för att åka till ett tempel någonstans på thonburisidan *noll lokalsinne* så mycket för min lediga vecka liksom. så halv fem steg jag upp och var i vanlig ordning världens kinkigaste då tidiga morgonar inte är lika mycket min grej som sena nätter. men någonstans runt åtta kom en av assistenterna in i lunchrummet (som för övrigt var nästintill tomt när jag kom dit strax innan sju då alla förutom tre var sena) med en låda mackor och jag blev genast mycket gladare. slukade två och slängde ner två andra i väskan. tur var väl det för templet vi åkte till var ett helvegetariskt ställe och alltså, seriöst, jag höll typ på att bryta ihop. no friggin' djurprodukter av någon sort serverades. at all. bara en massa gojs som antingen smakade äckligt eller inget alls. så det första jag gjorde när vi åkte därifrån var att plocka upp mina två medsnodda mackor och trycka in dem i käften. tack gode gud för mackor.

tillbaka till maleenont. gina och jag hoppar in i en taxi och därefter på varsin motorcykeltaxi efter mycket tjafs med respektive mödrar (känns sjukt fånigt att jag, som faktiskt är 22, fortfarande måste typ be om lov att få göra någonting på egen hand i det här landet. phattanakarn jail ftl) och beger oss till platinum för lite shopping och när vi sen drar oss till central world för att kolla på film (the ugly truth) tillsammans med ginas boytoy och hans vän blir det himla liv i luren när jag ringer upp mamma för att berätta om mina planer. inte nog med att jag går på bio och shoppar när jag inte har tid för sånt eller att jag ska ta mig hem själv i farliga kvällsbangkok: jag ska umgås med KILLAR medan jag fortfarande är med i tävlingen där man officiellt inte får ha pojkvän eller ens manligt umgänge men alla inofficiellt har det ändå för jag menar, hallå, we're humans and we happen to have needs and whatnot. oh noes! *draaama* kan säga att det INTE var särskilt snälla saker som sades och mycket var i form av trycka-på-dåliga-samvete-knappar från båda håll. det hela slutade med att jag såg filmen, åkte hem med BTS och taxi direkt efter att den var slut och bad om ursäkt för mitt dåliga beteende så att det kunde bli lite förgive and forget över det hela. och hon undrar varför jag inte vill bo hemma.

igår var jag med i direktsänding på ett nöjesnyhetersprogram tillsammans med fyra andra och var så sjukt säker på mig själv. jag visste PRECIS vad jag skulle säga efter att ha övat för mig själv typ tjugo gånger och det var PERFEKT. allting. så himla perfekt. jag var typ otålig med att få langa mina awesome lines. tyvärr slutade det hela med att jag, när jag väl fick mikrofonen i handen, glömde bort allt jag skulle säga, trots att jag inte var det minsta nervös, och det hela slutade med att jag stammade fram något halvflummigt. ah. tydligen älskar jag fortfarande att göra bort mig i direktsänding on national TV. och idag har jag sett mig själv på TV igen. klippen från chiang mai part II. eller okej, jag gick efter halva för jag pallade inte se mig själv och definitivt inte höra mig själv när jag sitter i soffan med alla andra och snackar (alltså, jag ogillar verkligen att höra mig själv snacka thailändska om typ seriösa saker).

nej, nu måste jag sova för jag ska upp halv fem igen imorgon. orka. men måste man så måste man.

så vad har jag gjort idag?

8:00 - var en zombie på gymmet i två timmar tills de slutligen skickade hem mig på darrande och ganska svettiga ben och med det rödaste ansiktet världen skådat. hade jag ansökt om ett jobb för flyersutdelare för ketchup hade de satt mig i arbete direkt med motiveringen att jag inte behövde en tomatdräkt då jag redan såg ut som en. alltså, inte ens en överdrift.

12:00 - åkte hemifrån och satt fast i bangkoktrafik. lyssnade på musik. tänkte. tyckte det var korkat och slutade tänka.

13:30 - spenderade tre timmar hos min lärare från förra året. vad hon lär ut? mannekänga. posera. allt sånt där som människor i den här branschen behöver kunna för att komma någonvart och sen stanna där. hon ser ut att vara übersträng, men hon är världens goaste. dock tvingade hon mig att catwalka i bikini i korridoren idag, vilket jag i vanliga fall hade varit all cool with om det inte varit för att det i konferensrummet bredvid satt typ tio män och glodde på mig när jag gick fram och tillbaka (glasväggar ftl). "bra träning för när du är uppe på scen sen nästa vecka". ja, jo. tack för den.

18:30 - kom hem. åt mat. dog i sängen. återupplivades och hittade den här bilden från tonight show:



kom ihåg hur mamma och moster klagade på att jag var för kort och knappt syntes och att min lugg var i vägen (vad är grejen med att hela tiden klaga på min lugg? till och med min mormor ringde för att säga åt min mamma att säga åt mig att sluta ha det). jeez. men annars gillar jag den här bilden. just för att jag inte syns och har lugg,

kommer liksom på mig själv med att nynna på p.y.t. i tid och otid

såg trailern till this is it och kände att jag måste se den. okej, jag var aldrig ett michael jackson-fan och har inga planer på att bli det nu efter hans död (har till och med format ett team MJ och ett team anti-MJ bland ett par av tjejerna i tävlingen efter en diskussion om huruvida denna man var the king of pop or not), men killen kunde onekligen langa en show och jag råkar vara en sucker för sånt. dessutom visas den bara på bio i två veckor vilket gör mig ännu mer nyfiken på att se den. typ ett once in a lifetime opportunity! (... som kommer ut på DVD typ fem veckor senare säkert *lurad*.) frågan är ju dock om jag kommer klara av allt som INTE är själva showen. typ när han ska prata. alltså, jag ryser av obehag så fort han snackar. uppfuckad pedofil eller missförstådd helyllekille, makes no difference: den rösten creeps me the fuck out. får liksom kalla kårar. den rösten på en sån där DET-clown och jag hade hamnat på psykhem. for real. det eller drömt mardrömmar i decennier. och inte för att vara den som är den men michaels utseende förbättrar ju inte saken: sounds creepy, looks creepy = might be creepy. men nej, vad respektlös jag är som sparkar på en kille som ligger six feet under ground. förlåt. jag gillade ju faktiskt thriller och bad och hade inte haft något emot att kunna moonwalka eller överhuvudtaget ens dansa som herr jackson.

och när vi inte åt dansade vi runt i rummet med våra fina mössor

apropå det här med att jag eventuellt kan komma att dela rum med en cruella deville in disguise och inte är så jättepepp inför detta vill jag passa på att minnas min tid i chiang mai med min awesome roomie gina (tävlande numero tres). jag vet inte vem det var som satte oss tillsammans, men när jag får reda på det ska jag kyssa den personens fötter. varför? well, first thing first. vi är båda uppvuxna européer och har därför en lite mer avslappnad attityd till, ja, det mesta som man bland thailändare måste gå som katten kring het gröt runt. allting är så himla propert och artigt och det driver en lätt till vansinne. därför var det skönt att vi, när dörren till vårt rum stängdes, bara kunde släppa allt och vara odrägliga, frispråkiga och allmänt who-gives-a-shit och veta att den andra var cool med detta. gå runt i rummet iförd enbart trosor? inga problem. plötsligt förkunna att man är kåt och behöver ligga? mutual high five. tro mig, med de andra hade detta varit ett big no-no. jag menar, de skriker typ till om man råkar flasha sitt bröst. för det andra hade hon en sån himla fin mi casa es su casa-attityd och lånade ut allt hon hade att erbjuda (och hon hade MYCKET, men jag lånade bara hennes ansiktsscrub eftersom jag glömt min egna). för det tredje, och kanske det jag uppskattade allra mest, hade hon samma aptit och matvanor som mig. inget snack om viktnedgång och healthy snacks här inte. vi fyllde vår frys med glass, vår kyl med choklad och saft och juice och yoghurt, vårt skafferi med bröd och kakor och chips och thailändska fisksnacks och på en kväll lyckades vi tömma nästan allt medan vi kollade på TV och var tvungna att köra en repris dagen efter. yep, de var mina tre tjockaste kvällar hittills and i loved 'em. det var väl också det som var anledningen till varför folk började uppmärksamma min vikt, men ska man leva kan man lika gärna leva gott. sen var hon bara allmänt härlig och rolig och liksom bra. det tycker vi om.

ah, just det. första kvällen jag, gina och deedee (tävlande nummer två) ville till 7-eleven blev vi stoppade med ett "det är för farligt för er att gå dit ensamma nu på kvällen, ni får vänta tills imorgon" och hade svårt att smälta faktumet att vi blivit FÖRBJUDNA att gå till friggin' 7-eleven som låg typ två minuter längre ner på gatan. eeeh, what the fudge? hur farligt kan det egentligen vara att gå till affären och köpa onyttigheter när man bara har på sig sina vanliga kläder och inget MTW'09-trams. bah, humbug! istället satte vi oss och tjurade på hotellets café med varsin cheesecake och hann inte ens ta två tuggor innan vi blev störda av ett par journalister som ställde frågor likt maskingevär. vissa var rätt neutrala, en del var stora och seriösa och andra var av let's-get-some-dirt-on-this-girl-stuket (blev nästan förolämpad av att de trodde att de skulle få mig att ramla i fällan. kom igen liksom, i may be naïve but i'm not stupid). hann inte ens avsluta vår fika innan vi var tvugna att gå för att inte bli försenade till middagen (vilket vi blev ändå) och efteråt gick jag och gina tillbaka till caféet för att köpa bröd och kakor och lyckades på så vis överleva kvällen. men alltså, den här livsstilen: kändisskap, hur litet eller stort det än är, är så sjukt överskattat. anonymitet ftw (börjar tappa svenskan á la victoria silverstedt och vet inte om anonymitet är ett korrekt ord då det låter skumt).

oh kath, du är så gullig, hur känns den där kniven i ryggen, gött va?

alltså, okej. va? här går man runt i sin lilla låtsasvärld där alla är fina, snälla människor som inte ens kan göra en fluga förnär (hej, jag heter katherine och min naivitet har inga gränser) och så kommer någon liten jävel och agerar backstabber och förstör allt. det är inte helt okej.

"äsch, bry dig inte om det, de är bara avundsjuka" säger mamma i ett försök att mota bort min irritation. det lyckas inte. jag menar, vad är grejen med att snacka skit bakom ryggen på andra och sprida rykten bara för att väga upp ens egna osäkerhet? väx upp för fan. palla ha two-faced bitches runt omkring sig som saboterar för en själv och andra för att de vill vinna/synas till varje pris och sen låtsas som att de knappt vet vad ett BJ är för de är ju sååå rara och ordentliga. nigga, please *facepalm* har hört historier från tidigare skönhetstävlingar där tjejerna lägger nålar i varandras skor, drogar varandra via mat och dryck och duschar så länge att den andra inte hinner bli färdig i tid. seriöst, det är inte ens ett skämt. och allt detta för en miss-titel, en diamantkrona och ett år av kändisskap? jag är helt clueless. fattar ingenting.

och på söndag ska jag bo tillsammans med alla dessa i en vecka. yay... *går ner tio kilo för att jag vägrar äta och kollapsar på scen aka bra TV*

like a slice of heaven

min tränare bjöd mig på glass idag. passade på medan min mamma var upptagen med yoga. alltså seriöst, bäst är han! vi brukar skoja om att han ska smyga med mig ut till swensen's för att göda mig full på onyttigheter, men jag trodde aldrig han skulle göra det på riktigt och så GÖR HAN DET! är helt lyrisk och fortfarande typ hög på glass (det märks när jag inte har fått äta som jag vanligtvis brukar göra på ett tag). dock kändes det lite weird i kassan när han erbjöd sig att betala. fick liksom konstiga vibbar av hela situationen á la "eh, var det här typ... en dejt?" *ååångeeest* å andra sidan har jag aldrig riktigt dejtat, så jag har ingen koll på hur sånt går till, och så har jag världens sämsta radar när det kommer till att plocka upp hintar. är det inte rakt på sak lär jag garanterat inte fatta. så troligtvis var detta bara en tränare som tyckte synd om sin... alltså, okej, vad heter det? trainee? är hundra procent säker på att det är helt fel, men i brist på bättre är det det i'll stick to. och jag klagar inte. c'mon, i got ice cream, how can i complain?

om dagarna hålls det käft men om nätterna gnälls käften ur led och ja, det ÄR lite synd om mig

jag tror allting hade varit så mycket roligare om jag inte haft någon press på mig. om det liksom bara var en intressant erfarenhet och inget jätteseriöst. då hade jag slappnat av mer och bjudit på mig själv. istället är jag jämt på helspänn och rädd för att göra fel, för så fort jag gör fel, typ stå konstigt eller le för lite eller inte vinkla på huvudet etc, så påpekas det mycket bestämt att "gör om, gör rätt och TÄNK på det till nästa gång" från alla håll och kanter. ingenting blir riktigt bra, ingen är riktigt nöjd och det känns som att alla undrar varför jag aldrig riktigt blir den de vill att jag ska vara medan jag sitter här uppe på mitt rum och undrar varför ingen bara kan FATTA att det är för att jag inte är och aldrig kommer bli den personen. men nej, de är antingen så uppe i sina fantastiföreställningar om både det ena och det andra att de helt enkelt inte märker eller i total förnekelse. känns som att alla har glömt bort att det är mitt liv de leker med och liksom kanaliserar alla deras förlorade drömmar om framgång på mig utan att bry sig om vad JAG tycker om den saken. schysst. vill bara att allt ska vara över så jag kan vara mig själv igen och må bra och vara glad på heltid istället för kvartfart.

"will you marry me? because i'd like to date you."

bjöd min mamma på bio ikväll. fun fact: vi har bara gått på bio en gång tidigare (såg anna and the king på biopalatset, som gick på bio någongång runt stenåldern), så tyckte det var dags för en repris. och eftersom vi båda uppskattar romantiska komedier blev valet the proposal. alltså, lätt mina bäst spenderade pengar (240 baht för två biljetter = 52 SEK + sjukt värda biosalonger. looovez it!) den här resan av två anledningar: 1) min mamma skrattade en massa under filmens gång och det gjorde mig glad att se henne glad *cheesy morsgris* och 2) ryan reynolds är HET. mamma höll med och sa att en sån som honom ska jag minsann haffa. ja, jo. lättare sagt än gjort, mommy dear. annars var filmen som romantiska komedier brukar vara: inget mästerverk men lättsmält och underhållande.



och nu sitter vi och kollar på TV. ikväll är nämligen jag och resten av tjejerna med i tonight show och jag, hör och häpna, får till och med prata! (!!!) visserligen är det inte alls mycket jag säger, bara en snabb introduktion om att jag är thai-svensk och vem av mina föräldrar som är vad, men ändå. vill egentligen inte höra mig själv snacka thailändska eftersom jag vet att det låter lite off (i.e. äckligt gulligull så man nästan spyr eftersom min röst av någon anledning går och blir supertjejig i kombination med att jag snackar som en femåring), men för en gång skull säger jag det jag ska säga utan några som helst problem och det är värt att se.

kom för övrigt ihåg när vi var påväg till studion och de talade om för oss att vi skulle få tre frågor att svara på som handlade om utbildning i thailand. serious shit. "och kath, jag vet att det inte är så lätt för dig, men du måste svara på thailändska". alltså, seriöst, hade en sån ångest hela vägen dit och hela vägen upp på scen och en bra bit in i programmet. försökte göra mig så osynlig som möjligt och förminska mig själv så att ingen skulle se att jag var där, ställa mig en fråga och på så vis sätta mig i en situation där jag för femtielfte gången i rad gjorde bort mig genom att inte kunna snacka ordentligt och liksom dumifiera mig. så fatta den TOTALA LYCKAN jag kände när det sen visade sig att de bara ställde enkla basic-frågor till ett par av deltagarna om deras bakgrund SOM JAG KUNDE SVARA FELFRITT PÅ. ville typ hoppa av glädje och brista ut i sång där på scen, men sansade mig och log istället från öra till öra och såg antaligen bara dum ut ändå. but at least i didn't sound stupid this time rent språkligt. awesomeness!

---
update: men aaah, låter jag verkligen så? skjuuut miiiig!

- "du ser fin ut i utsläppt hår." - "tycker'u?" - "ja, inte lika barnslig som du annars gör."

när jag inte gjorde sit-ups eller langade raka höger rullade jag runt i rummet på pilatesbollen. från ena sidan till den andra. pop tittade bara på mig och skakade på huvudet.

pop: hur gammal var du nu igen?
jag: 22! *lyrisk över att jag inte tappade balansen när jag låg utsträckt på mage*
pop. mhmmm... stackars killen du gifter dig med.
jag: jag kommer aaaldrig gifta mig!
pop: haha, du är en sån barnunge.
jag: *fortsätter glatt att rulla runt*

alltså, säga vad man vill om mognad och sånt där, men det är bra mycket roligare att bara vara barnslig och inte bry sig ett skit om allt annat runtomkring. also, pop kan retas hur mycket han vill: jag VET att han tycker bäst om mig.

och du kan inte fånga mig, och jag kan inte fånga dig för jag vet att hela stan vill ha dig

de frågar mig om jag har pojkvän och jag svarar nej.

de frågar mig varför och jag säger att det egentligen inte finns en anledning, jag är bara inte intresserad av det just nu. palla jaga runt efter någon, liksom. inte direkt som att jag har bråttom.

de frågar mig om jag är lebb och jag skrattar.

men vissa stunder kan jag känna att det hade suttit fint med någon man kunde krama om och pussa lite på och bara tycka om sådär fint och genuint. inget seriöst och inga skyldigheter och löften som sträcker sig i år framöver (*ångest*) och inga bad feelings när den ena tröttnat och vill vidare. bara lite ömsesidig hej-jag-tycker-om-dig-för-du-är-så-bra-ska-vi-pussas-lite.

det hade jag gillat.

lite random facts:

det finns totalt fyra stycken halvthailändskor i tävlingen: den första är halvschweizisk, den andra halvaussie, den tredje halvbritt och den fjärde halvsvensk. två av dessa bor i sina respektive andra-halvan-länder (schweiz och sverige) plus en helthailändska som är både född och uppväxt i usa. dessa tre kallas i tävlingen för importer.

jag hänger för övrigt mest med dessa pga många anledningar.

totalt fem stycken kan prata bra engelska. halvaussien är dock inte en av dem, vilket förvånade mig en aning. resten av tjejerna kan antingen standardfraser eller enstaka ord. en i tävlingen kan inte snacka thailändska (take a wild guess på vem det kan vara) och gör ofta bort sig i direktsändningar och andra sammanhang där det spelas in *faiiil*

den yngsta i tävlingen är 18, den äldsta (eller ja, DE äldsta, det är typ fem stycken om jag inte minns fel) är 24.

totalt två av de tävlande har aldrig ställt upp i någon form skönhetstävling tidigare (igen, take a wild guess på vem den ena kan vara). tio av de som har gjort det har lyckats kamma hem första placering i sina respektive jippon. en har agerat i en såpa tidigare, en har gett ut en skiva och en annan är med i landslaget för taekwondo. många har mannekängat eller modellat lite vid sidan av sen tidigare. två (kanske fler) har genuint inget intresse av att kamma hem titeln utan gör detta för erfarenheten (och för att deras mammor och övriga släkt tjatar).

jag kunde i onsdags äntligen sätta namn på alla tjejerna i tävlingen. det tog mig totalt tre veckor. jag är kass på thailändska namn.

life is a highway and i wanna ride it all night long (jag gillar faktiskt den rascal flats-versionen)

mycket av vår tid om dagarna går åt till att ta oss från punkt A till D med mellanlandningar på B och C. och det är inga korta sträckor vi snackar om här inte, nejnej. vi åker hit och dit över hela stan, fram och tillbaka över broar och mellan gränder och genom trafik med en poliseskort framför oss.

yes, vi har poliseskort.

jag kan inte sluta prata om detta eftersom det är något av det mest surrealistiska jag varit med om. jag menar, VIKTIGA personer har poliseskorter som vakar över deras varenda steg (eller ja, alla andras potentiella steg till ohyss). JAG däremot är varken viktig eller superkänd med en massa creepy stalkers som typ samlar på ens gamla halvuppätna ostmackor (jag hade inte kunnat samla på mat utan att äta upp det även om det var gammalt och nästan oätligt. alltså, seriöst, slaskhink fo' sho. för att inte tala om när jag åt de där flugorna och larverna i chiang mai. not that great. hade det inte varit för att jag var omringad av alla i TEAM MTW'09 hade jag stått lutad mot bussdörren och spottat som en lama resten av resan istället för att svälja och tänka happy timon and pumba thoughts *lejonkungen ftw*. okej, jag är off topic, getting back on track). jag är bara jag. men så fort min nummerbricka åker på handleden och den där tygremsan hängs över axeln blir jag plötsligt en av 25 personer som behöver skydd i form av ett antal poliser. sjukt! det är som om jag är clark kent som när jag springer in i en telefonkiosk och byter om förvandlas till stålmannen. fast inte alls så överhuvudtaget. hur som helst, mycket ovant att ha poliseskort men det har sina fördelar. till exempel går det betydligt fortare att ta sig fram i bangkoktrafiken när polisbilen slagit på rödljusen och kör mot rött och alla andra bilar flyttar på sig per automatik i vägbanorna (våga göra annat liksom). mycket smidigt. rekommenderas starkt till de som inte gillar att sitta fast i trafiken.

smidiga poliseskorter till trots tar det ändå tid att ta sig från ena stället till det andra. ibland har vi tur och åker bara en kortare sträcka, men ibland känns det som en evighet innan någon ens säger att vi kommit halvvägs. oavsett längden på sträckan vi åker passar alla på att göra en sak vi annars inte har mycket tid till när vi har satt oss tillrätta på våra sittplatser: sova. seriöst, uppe i chiang mai hann det knappt gå en minut efter att bussen börjat köra innan jag somnade och de få gånger jag vaknade till (en gång för att jag hörde att en av kameramännen tog kort på mig medan jag satt där med halvöppen mun och drömde mig bort. sneaky!) såg jag hur alla andra tjejer följde samma exempel. can't say i blame 'em. det verkar kanske inte så jobbigt att åka runt och hälsa på i skolor och tempel, bli fotad och filmad och intervjuad och allt det där. jag menar, det är inte direkt ett tolvtimmarspass som kräver mycket fysisk uthållighet eller tankekraft (alltså, okej, det kräver ju givetvis lite). men tro mig, det ÄR jobbigt och när man äntligen får sätta sig ner och slappna av efter att ha gått runt i högklackat hela dagen med ett påklistrat leende över fejset känner man hur tröttheten väller in som en tsunami och liksom dränker en i sömn och man (jag) är helt lyrisk över att få sova en stund, även om det bara är i tio minuter.

en annan sak man kan sysselsätta sig med om man inte lyckas somna är att fundera och tänka. det har jag gjort mycket av de senaste resorna. jag har till exempel suttit och funderat över hur ont det hade gjort om jag körde in den där sylvassa cocktailpinnen i ögat, alltså, verkligen tryckte in den så den typ försvann in i ögat, eller om den under en kraftig inbromsning råkade tryckas in i och genom mitt tandkött och typ rev upp längs med tandraden. jag har även funderat på vem som skulle skjutas först om det helt plötsligt dök upp en person med pistol på inspelningarna som ogillar skönhetstävlingar (jag gissade på att jag skulle bli den sjunde att skjutas. jag grundade detta på absolut ingenting mer än att jag gillar siffran sju) och om de där larverna och flugorna jag åt i chiang mai faktiskt levde och nu fortplantar sig i min kropp och typ skapar sin egna community. sen har det fantiserats en hel del om fysisk närhet eftersom det är en bristvara i mitt liv just nu, men det tänker jag inte gå vidare in på eftersom de... ja. nä. glöm det. dock har ett par av tjejerna erbjudit sig att ta med mig ut och introducera mig för deras "handsome and REALLY good-looking friends, no, seriously, they're good-looking even for western standards". så sött! *varm om hjärtat* har dock ingen aning om vad western standards är. behöver upplysning.

eh, ja. just det. var var jag? jo. vi spenderar mycket tid i bil och buss och att ta oss från det ena stället till det andra. det är väldigt tradigt, men man vänjer sig efter ett tag. som med allt annat. dessutom har jag upptäckt något jag tycker om oväntat mycket: att lyssna på musik medan vår chaufför kör som en biltjuv genom stan på kvällarna. vet inte varför, men kombinationen av fart, fina toner och neonljus/gatlampor gör mig väldigt zen. me likez.

also, låtar jag har knarkat senaste tiden:

mixtape - butch walker
lisztomania - phoenix
our swords - band of horses
two days in february - goo goo dolls
paint the silence - south

tror att min kropp består av 97% vatten nuförtiden

kul att man numera dricker så mycket vatten att man springer på toa jämt (och med jämt menar jag typ 1,6 gånger varje timma). börjar bli lite jobbigt att hela tiden sitta på helspänn under alla resor, speciellt de med MTW'09 (som dessutom är långa och av någon anledning ALLTID fyllda med väggupp som inte gör saker och ting bättre), trots att man kissade innan man körde iväg. och med tanke på trafiken här... alltså, olyckor är sååå bound to happen.

för inte så längesen lyckades jag precis hinna fram till en besinmackstoalett efter att ha stannat vid typ sju rödljus på vägen och slutligen bönat och bett chauförren att släppa av mig någonstans vid det sista så jag kunde lätta på trycket. typ "alltså, jag lovar, jag kan ta mig hem själv, jag har pengar till taxi och ja, jag ska ringa mamma och säga att jag tar mig hem på annat vis och att hon inte behöver vänta vid maleenont men snälla, SLÄPP AV MIG HÄR SÅ JAG FÅR KISSA". jag skojar inte när jag säger att jag halvlåg över sätet med benen i kors och typ vaggade fram och tillbaka. men slutet gott, allting gott. bensinmackstoaletten dök upp efter att alla i bilen försäkrat mig om att den skulle dyka upp ("så ja kath, ta det lugnt, bara liiite till och sen är vi framme". kändes som att vara i en förlossningssal med en massa sköterskor som säger åt en att pusha, fast tvärtom, väldigt mycket tvärtom. also, jag har aldrig varit i en förlossningssal så jag vet inte vad jag snackar om, men jag har sett på TV och då ser det ut att gå till ungefär så) och jag var världens lyckligaste när jag kom tillbaka igen. att kissa när man är sjukt kissnödig och har hållt sig aplänge är definitivt uppe bland topp fem i skönaste-känslan-listan.

vad händer med världen när man inte ens kan få vanlig yoghurt?! *allvarligt i-landsproblem*

gick ut i kylen för att hämta yoghurt, satte mig tillrätta i soffan och smakade första skeden. hade förväntat mig någon fruktig smak. typ kiwi eller mango eller jordgubbe eller kanske en salig blandning av exotiska frukter som smakar mer socker än frukt. spelar egentligen ingen roll eftersom jag lever på socker (lever dock lite dåligt nuförtiden, men det ska det bli ändring på snart). istället...

majs?

va?

tittade på förpackning. nej, majs var det inte. däremot var det "yoghurt with cereal beans and lotus nuts".

... VA?!

var inte nöjd och beklagade mig för mamma, som skyllde allt på sin väninna som hade valt ut den i affären. rynkade på näsan när jag smakade en andra gång. euuuw. rynkade lite till när jag smakade en tredje. uuäägh. rynkade på näsan ända till sista skeden då jag slängde förpackningen åt helvete (i.e. i soptunnan). yes. jag åt upp allt. det är trots allt mat. you don't throw it away, you eat it. även om det smakar apa.

now watch me come through with a chisel that make the game sizzle

spelade lite basket med ett par skolbarn i veckan. jag var grym! tack bollder och liseberg för alla de timmar jag har fått nöjet att träna upp mina redan maxade skills till perfektion! tack för att jag, nu när jag fick chansen, kunde impa på de tioåriga grabbarna som ba' va' helt amazed!

... oh, wait. jag sög och missade allt och strosade till bilen á la charlie brown style.

once you pop, you can't stop!

trodde aldrig jag skulle få en personlig tränare lika bra som jimmy på california wow @ paragon, men hej och hå så fel jag hade för på mitt nya gym springer jag runt och skojar och skrattar med pop och bara känner hur KUL det är att träna när man har en bra relation till sin PT. som idag till exempel, när han inte visste att jag skulle träna och sen såg mig sitta där vid en maskin precis när han slutat för dagen och kom fram till mig och vi snackade i ungefär en kvart innan jag frågade om han inte skulle åka hem och han ba' "nä, nu snackar jag ju med dig" och jag sa "bra, då har jag en ursäkt till att inte träna" och så skrattade han och stannade EN OCH EN HALV TIMMA TILL för att hjälpa mig. the commitment! och så pratar vi om tävlingen, att han inte alls känner igen mig när han ser mig på TV och att jag inte är så värst kvinnlig av mig, snarare flickig, men på ett bra sätt och massa annat utöver det i den mån jag kan. alltså, hela vår jargong överhuvudtaget är bara så jävla skön. inser att det inte direkt framgår här, men hade jag bara varit bättre med ord hade ni banne mig fått smaka på the awesomeness jag känner när jag är där. och innan jag skulle gå frågade han om jag inte kunde släppa ut håret så han fick se hur det såg ut (har jämt mitt hår uppsatt i en knut nuförtiden, även i tävlingen, för att mitt hår är så... well, poofy and just not that great) varav jag bestämt protesterade. har dock efter mycket om och men skakat hand på att komma dit i utsläppt hår imorgon. varför inte bjuda på ett gott skratt liksom.

also, apropå gymmet, såg en kille där igår som fick mig att titta lite extra. alltså, inte på honom i sig för han var inget speciellt så, men sättet han gick på. jag vet inte riktigt vad det är med vissa gångstilar som tilltalar mig. tror det är the swagger. eller den avslappnade bestämdheten i stegen. vet inte ens vad jag snackar om just nu. hur som helst, han gick snyggt och jag gillade det.

hade jag haft ordentliga fickor hade jag fyllt dem också

okej. när jag kom hem efter en lunch med en av våra sponsorer i fredags (KC, som bygger hus och ska langa ett till den som vinner. that's right, the winner gets a house. flashy stuff) trodde min mage att den var gravid i sjätte månaden. det såg i alla fall så ut. i kanske två timmar var det enda jag gjorde att äta, äta, äta, dricka mycket vatten, prata lite om någon tilltalade mig ("hey fat kath, why you so quiet?", "ajmphff eatheenngph... *munnen full med räkor*"), äta, äta och äta lite mer. seriöst, jag länsade tallrikar och alla undrade när tusan jag skulle bli mätt. jag slutade inte äta förrän vi skulle åka hem och då ville jag ändå fortsätta proppa min mage full (alltså, de räkorna och den fisken... MMM!). som om det inte vore nog hade jag tidigare under dagen inte bara ätit tre små pajer och två tigerkakor utan även fyllt den fina sponsorpåsen var och en av oss fick med allt det goda som erbjudits oss. kan säga att det lockade en hel del skratt när TEAM MTW'09 investerade varför min påse inte tycktes vara lika platt som alla andras. lite "oh kath..." över det hela medan jag ryckte på axlarna och langade "a girl's gotta eat"-minen.

gå ner fem kilo? ja, jo. NOT very likely med mina matvanor. kan säga att alla vid det här laget har gett upp den tanken.

det där med presentationer, introduktioner och prologer och sånt där är inte min starka sida

det var bara en tidsfråga innan jag skulle kavla upp ärmarna och kicka igång den här bloggen och nu när jag har min första ordentliga ledighet som varar i en vecka (alltså okej, jag har gått sysslolös i ett halvår så en vecka är inte SÅ ordentlig, men just nu är varje aktivitetsfri dag en välsignelse *superlat*) har jag tid över till att skriva en massa onödigt dravel om mina erfarenheter. tänk klagomål och allmän bitterhet blandat med en gnutta framtvingad optimism och ni har:

nummer 24: kath!

trådar i rött eller annan valfri färg kan ni glömma eftersom jag 1) är lat och inte orkar skriva allt i ordning och 2) who needs them anyway. gentlemen can pay the attention, liksom. och gentlekvinnor också för den delen.

just det ja, historien om hur jag hamnade här. känns som en obligatorisk del, men det är en lång och tråkig historia jag inte orkar dra, så här kommer sammanfattningen: jag har en kusin, hon blev miss thailand universe för drygt tio år sen, min släkt ville att jag skulle följa hennes fotspår och ställa upp, kusinen erbjöd sig att coacha mig, jag sa ja (?!?) för att jag har svårt att säga nej när andra verkar så glada över det, ångrade mig, kunde inte ångra mig, är nu här. lever i misär. okej. jag lever inte i misär, men det rimmade så fint.

och det var det, det. inkickningen avslutad. let's get this thing going!